När en backe blir en liten kulle

Min planerade cykeltur rakt igenom Sverige, Riksgränsen-Smygehuk, blev inte av! Stor besvikelse givetvis eftersom jag tränat hårt en längre tid för att kunna konservera det vackra Sverige på "upplevelse-kontot". Det hade verkligen varit något, 210 mil på två hjul. Nu undrar flera (igen) varför ska jag alltid cykla så långt? Ett "Därför" som svar brukar inte räcka längre (men det funkade alltid upp till 7-års åldern innan man började skolan). Men det handlar om att känna upplevelse, njutning, utmaning, att kunna flytta mentala spärrar och att uppleva passionen till något man älskar göra. Helt enkelt.

Jag tänker så här: Varje gång jag uppnår något mål är det ett +tivt bevis eller kvitto på att "Jag kan!". Så tro mer på varann och det du kan. Eftersom livet består av olika "konton" är jag också övertygad om att det är bra att fylla på "Jag-kan-kontot" lite då & då för att kunna göra uttag på kontot vid rätta tillfällen. Närdådå? Jo, då det plötsligt finns en uppförsbacke på cykeln eller i livet (off bike) som man måste ta sig över av olika skäl. Första "backen" är alltid tuffast men jag har märkt att efter några "backar" går det bättre & lättare tills jag känner att alla "backar" blivit som små små kullar. En mycket speciell vän till mig älskar att springa i Hammarbybacken i Ståkhålm upp & ner 5-6-7 gånger i sträck. Men den borde istället heta Hammarbykullen som min vän lätt klarar 10 ggr - No Problems!

Själv befinner jag mig just nu i en backe, mitt i livet och vet: 1) Att smärta är temporärt, 2) Att ge upp känns så definitivt, 3) Men att kämpa är en härlig evighet! Så min medicin mot alla "backar" är nr 1 & 3 (no 2 är för mig "Not Applicable"). Det får nu bli min (livs)devis framöver i livet och det är så jag kommer att tänka när jag transformerar en uppförsbacke till en "kulle"... "Be brave and fight like hell!". Har du någon devis som ledsagar dig i livet?