Nu, inte sen. Så känns det just nu. För hela livet känns plötsligt akut. Mina tankar försöker leva i symbios med hjärtat för att få kraft att tänka rätt tankar. Ställer ibland samma fråga som Långben gör på julafton, ni vet... i husvagnen: "Vem kör egentligen?". Känner att jag inte vet det just nu. Men det känns akut att få kontroll igen. Ha rådubbelkoll liksom. Är van att träna varje dag och har gjort så under ett par års tid. Allt för att få möta utmaningar genom att få uppleva häftiga cykeläventyr. Att i det här läget få en punktering i livet känns tufft. Mycket tufft! Glömmer aldrig läkarens ord: "I'm sorry du har cancer". Ett hemskt ord och ett hemskt ögonblick.
Det har varit en jobbig period med all behandling som krävts och nu återstår den stora operationen som jag längtat så mycket efter och ser fram emot. Vill bara höra läkaren säga: "Det är bra nu, du är frisk för cancern är borta". Det som finns runt omkring mig som stöd betyder allt. Typ familj och vänner som har fantastiska goda egenskaper där allt inte alltid syns på utsidan. En omgivning som dessutom fungerar som en värmekälla som ger mig den kraft jag behöver just nu. Hjärnan säger "Allt kommer att gå bra" och hjärtat säger "Jag värmer din kropp, håller takten och sviker dig inte". Precis som popcorn behöver vi värme för att poppa och det är inte bara fotbollslag som behöver en hejarklack, det kan vi vara för varandra i olika lägen i livet. Känner i alla fall att det ger mig en vilja av stål. Så tänk efter, har du en värmekälla som poppar för dig när du behöver det?
